Tänkte skriva historian om min knäskada, eller det som varit och det som kommer. Sedan kommer det uppdateras med tiden. SKa även försöka få fram lite bilder, tror det finns några på facebook jag kan ta.

Det började med att jag var osäker på om jag skulle träna eller inte den 13 september. Jag var lite förkyld och hade dagen innan inte varit med på träningen som var då. Men jag bestämde mej till slut för att åka till träningen och träna. Träningen gick bra från början, jag kämpade även fast jag knappt kunde andas genom näsan och halsen var tjock, jag krigade mej igenom det. När en timme utav träningen hade gått så skulle vi spela match. Jag var riktigt taggad för detta. Men i det första anfallet som jag spelade i så skulle jag stega och då gick något snett, det högra knät vred till sej och det knakade. Jag låg på planen och grät det var hemskt, aldrig förut hade jag känt den smärtan jag kände då.

Jag fick hjälp med att komma av plan, så fick jag ligga där och vänta. Sen kom pappa och hämtade mej, vi åkte direkt in till Södersjukhusets Akut. Bilresan var hemsk, det gjorde ont och jag grät. Den mesta gråten var rädsla. Jag var så rädd att jag inte skulle få spela handboll. Att allting jag byggt upp under alla år var förstört.

Vi kom tillslut till sjukhuset och pappa hämtade en rullstol till mej som han fick skjutsa mej i in till sjukhuset. Vi kom först till en liten reception med en sköterska i. Där jag fick säja mina personuppgifter osv. Sedan fick vi sitta i ett väntrum och bara vänta.

Äntligen kom det en läkare. Jag fick åka i rullstolen in till ett rum. Väl inne i rummet bad en utav läkarna mej att prova ta ett steg på det ben där knät var skadat. Jag gjorde självklart som de bad mej. Jag ångrar verkligen nu att jag gjorde det, det gjorde så himla ont och det kändes som om hela knäskålen flyttade sej åt höger.

Jag fick lägga mej i en sjukhussäng och blev körd till en korridor. Där fick jag ligga och vänta i evigheter, eller så kändes det i alla fall. Efter ett tag fick jag komma in till ett rum och ligga där och vänta på röntgen. Efter kanske en timme till fick jag åka in till röntgen.

Väl inne på röntgen fick jag lägga mej på ett bord, i olika ställningar (missuppfatta ej!) fick alltså ha knät på olika sätt då. De tog några bilder, sen rulla dom in mej till mitt rum igen. I rummet fick jag vänta på resultat av röntgen. Jag och pappa pratade och sådär. En sköterska eller ortoped eller något kollade även någon gång under vistelsen på sjukhuset på mitt knä och undersökte. Hon sa att det troligen inte var något korsband, vilket gjorde mej väldigt lättad. Korsbandet är något utav det värsta.

Jag låg i alla fall i det där rummet. Ganska länge, klockan närmade sej halv tre på natten då sköterskan kom in. Det var inga skador alls på skelettet vilket var skönt.

Vi fick en tid på magnetröntgen dagen efter den dagen vi åkte in till akuten. Vilket ni får läsa om i nästan del.






så såg knät ut efter sjukhuset, ett bandage bara för att ha lite stöd. Gick runt på kryckor och kunde inte stödja alls på benet.
 Del 2 kommer imorgon! Så stay tuned :)