Den 14/9 var det och det var dags för magnetröntgen. Minns inte riktigt vilken tid det var dock. Men jag och pappa åkte in till Södersjukhuset. Vi fick sitta i ett väntrum, sen kom det in en gubbe med ett papper man skulle fylla i. Det stog om man hade olika sjukdomar, piercing m.m. Sen satt vi och väntade ett tag, men fick till slut komma in. Det var ett stort rum med olika maskiner. Jag fick lägga mej på en bänk. Läkarna pratade lite med mej, sen fick jag åka in i ett stort rör. Eller med halva kroppen åkte jag in i ett stort rör hehe. Jag var tvungen att ligga helt stilla, annars blev bilderna suddiga. Maskinen som röntgar en låter väldigt mycket, så jag fick ha ett par hörlurar.

Efter en halvtimme hade jag röntgas klart och jag fick gå ut därifrån. Jag hade fått ha på mej en sjukhusskjorta, vilket jag inte alls tyckte om. På den röntgen jag varit på nu tar dom alltså bilder på det som finns inuti knät. alltså inte skelettet utan andra delar i knät. 

Nu fick jag och pappa ta hissen till en annan våning, den hette dagkirurgiska centret tror jag. Det där med kirurg skärmde mej lite eftersom jag hatar operationer och sånt, och satt där i rullstolen och verkligen hoppades på att jag skulle slippa opereras. 

Vi satt och väntade länge, när jag kollade på klockan var den runt halv två tror jag och jag visste nu att jag missat skolfotot.  Till slut blev vi inropade av en läkare. Jag fick sätta mej på en bänk, och läkaren vid namn Orlando kollade lite på mitt knä. Sen visade han röntgenbilderna och han berättade vad som var trasig. Det var trasigt var främre korsbandet som var av, en menisk var trasig och ledbandet var uttänjt. Nu kom tårarna, jag visste att det här var inte bra. Orlando berättade att jag inte fick spela handboll på 9 månader och jag skulle genomgå 2 operationer.

Detta var hemskt, men det fanns ingenting att göra. De sa att jag kunde få en operationstid dagen efter den som var, men jag var sjuk så det fick bli veckan efter.

Jag och pappa åkte till skolan i hopp om att hinna med spexfotot men det hann vi inte, så ingenting var bra den här dagen.

Nu väntade en operation, den operationen har jag gjort och ni får veta om den ikväll när jag skriver del 3.



Såhär skulle operationen gå till. Strecket visar bara vart knäskålen är. De tre kryssen visar vart titthålen där man opererar igenom kommer vara.



Sådär ser en magnetröntgenmaskin ut.

Tänkte skriva historian om min knäskada, eller det som varit och det som kommer. Sedan kommer det uppdateras med tiden. SKa även försöka få fram lite bilder, tror det finns några på facebook jag kan ta.

Det började med att jag var osäker på om jag skulle träna eller inte den 13 september. Jag var lite förkyld och hade dagen innan inte varit med på träningen som var då. Men jag bestämde mej till slut för att åka till träningen och träna. Träningen gick bra från början, jag kämpade även fast jag knappt kunde andas genom näsan och halsen var tjock, jag krigade mej igenom det. När en timme utav träningen hade gått så skulle vi spela match. Jag var riktigt taggad för detta. Men i det första anfallet som jag spelade i så skulle jag stega och då gick något snett, det högra knät vred till sej och det knakade. Jag låg på planen och grät det var hemskt, aldrig förut hade jag känt den smärtan jag kände då.

Jag fick hjälp med att komma av plan, så fick jag ligga där och vänta. Sen kom pappa och hämtade mej, vi åkte direkt in till Södersjukhusets Akut. Bilresan var hemsk, det gjorde ont och jag grät. Den mesta gråten var rädsla. Jag var så rädd att jag inte skulle få spela handboll. Att allting jag byggt upp under alla år var förstört.

Vi kom tillslut till sjukhuset och pappa hämtade en rullstol till mej som han fick skjutsa mej i in till sjukhuset. Vi kom först till en liten reception med en sköterska i. Där jag fick säja mina personuppgifter osv. Sedan fick vi sitta i ett väntrum och bara vänta.

Äntligen kom det en läkare. Jag fick åka i rullstolen in till ett rum. Väl inne i rummet bad en utav läkarna mej att prova ta ett steg på det ben där knät var skadat. Jag gjorde självklart som de bad mej. Jag ångrar verkligen nu att jag gjorde det, det gjorde så himla ont och det kändes som om hela knäskålen flyttade sej åt höger.

Jag fick lägga mej i en sjukhussäng och blev körd till en korridor. Där fick jag ligga och vänta i evigheter, eller så kändes det i alla fall. Efter ett tag fick jag komma in till ett rum och ligga där och vänta på röntgen. Efter kanske en timme till fick jag åka in till röntgen.

Väl inne på röntgen fick jag lägga mej på ett bord, i olika ställningar (missuppfatta ej!) fick alltså ha knät på olika sätt då. De tog några bilder, sen rulla dom in mej till mitt rum igen. I rummet fick jag vänta på resultat av röntgen. Jag och pappa pratade och sådär. En sköterska eller ortoped eller något kollade även någon gång under vistelsen på sjukhuset på mitt knä och undersökte. Hon sa att det troligen inte var något korsband, vilket gjorde mej väldigt lättad. Korsbandet är något utav det värsta.

Jag låg i alla fall i det där rummet. Ganska länge, klockan närmade sej halv tre på natten då sköterskan kom in. Det var inga skador alls på skelettet vilket var skönt.

Vi fick en tid på magnetröntgen dagen efter den dagen vi åkte in till akuten. Vilket ni får läsa om i nästan del.






så såg knät ut efter sjukhuset, ett bandage bara för att ha lite stöd. Gick runt på kryckor och kunde inte stödja alls på benet.
 Del 2 kommer imorgon! Så stay tuned :)